Nu har jag blivit utpressad, hotad, trakasserad, you name it - till att blogga. Eller nästan så var det i alla fall. Jaha. Just nu är jag hemma och tuggar i mig en stor Frukt och mandel-kaka framför datorn och har ångest över allt skolarbete som borde göras. Två uppgifter till kreativt skrivande, och efterreflektioner till dem, och pq-formeln som ligger ute på köksbänken och skriker efter att få lösa lite andragradsekvationer. Very interezzzzting.

Jag spenderar min alla-hjärtans-dags-kväll i sängen med en stor kopp te, riesen och lite musik. Dagen har varit helt okej, inget speciellt sådär men inte heller så väldigt trist att vara ensam en sån här dag. Har inte fått några presenter överhuvudtaget. No special treatment what so ever. Men det är lugnt. Jag är nöjd såhär.

Ja, jag vet att det tekniskt sett är dag 20 nu, men jag fuskade ju förut och då kan ju inte åtta minuter nu spela så stor roll. Och jag lovade ju faktiskt att det här inlägget skulle komma upp, och jag skulle ju aldrig svika er liksom. Nevahh. Och jag har faktiskt en bra bortförklaring; jag har varit upptagen med bloggdesignen hela kvällen! Och massa timmar den här veckan. Nå är den någorlunda klar och jag håller typ på att gå in i väggen. Nästan. Nej, men vad tycker ni? Själv är jag ganska nöjd, men tycker att den ser lite tom och inte helt genomarbetad ut. Får fixa det sen. I alla faaaaaaall, vi återvänder till dagens ämne.

Jag kör en liten fuskis och passar på att ta två dagar som jag missat samtidigt! Dagens kommer lite senare. Tänkte faktiskt överhuvudtaget att jag skulle försöka bli lite mer aktiv nu, men jag håller på och pillar med en design till bloggen som kanske kommer upp ikväll med lite tur. Jaja, nu återgår vi till ämnet, och vi börjar med mina hästmål.

Ja, jag har varit extremt oaktiv den senaste veckan.. alldeles för mycket ångest över skolan, det gamla vanliga typ. Men från och med imorgon är jag antagligen hyfsat fri ett tag, woho! Okej, men nu till ämnet. Jag skulle nog säga att mitt bästa gunnorp-minne är ett från lägret sommaren 2010. Våra ledare hade sagt varje kväll, att nej, nu ska vi gå och lägga oss, vi ska ju upp och springa imorgon! Men, tja, så mycket springande blev det inte. Så en morgon bestämde vi oss för att lura dem; att komma joggandes alldeles svettiga från ett helt annat håll när dom kom och väckte oss på morgonen. Jag var inte sådär jättepå den här idén först, jag är vääldigt morgontrött, men sen när vi väl skulle göra det kände jag att jag helt enkelt inte kunde missa det. Och det gjorde jag rätt i! Vi gick upp, tidigare än alla andra, satte på oss joggingkläder, hällde lite vatten på oss och gick och gömde oss bakom en mur. Och så joggade vi fram, i en liten grupp, precis när de höll på och väcka de andra. Deras miner var helt oförglömliga och dom undrade till och med om vi hade varit ut och joggat på riktigt, haha. Det är bland det roligaste jag haft på gunnorp och något jag alltid kommer kunna ha roligt åt!

Mitt allra första läger på Gunnorp var sommaren 2008. Felicia och Julia hade varit där året innan, men jag hade faktiskt aldrig haft några större tankar på att jag kanske kunde följa med nästa gång. Men så blev det, av någon anledning, och på det första 7-dagarslägret var vi där alla tre. För mig var det här lägret ingen höjdare direkt. Hästen jag fick, Lucas, tyckte jag inte sådär jättemycket om. Jag tyckte att han var tråkig att rida, gick inte att hoppa alls och dessutom var han surig i boxen. Nu i efterhand kan jag tycka att jag var lite väl hård mot Lucas, han var ju (och är) trots allt bara en liten häst. När vi inte red spenderade vi i princip all tid med att sitta och spela kort. Ja, all tid. Verkligen. Om någon ens nämner kortspelet dam i min närhet efter det där lägret blir jag numera lite lätt spyfärdig.

Jag har funderat lite på vad saknad betyder. Egentligen så är det väl inte sådär jättesvårt att definiera, en längtan efter det man en gång haft; men också en vilja att ha det man inte har. Jag tror att saknad är farligt. Det är så lätt att fastna i den och glömma bort det man faktiskt har. Nu måste jag hindra mig själv, för annars kommer ni få läsa en skitlång buddhism-inspirerad text (och det kanske ni inte är sådär jättesugna på).

Under åren på min ridskola så har jag haft en hel del sköthästar och jag har tyckt mycket om dem alla. Trots det så har jag aldrig haft engagemanget att vara en så bra skötare som jag egentligen skulle vilja vara, vilket ledde till att jag mest gick runt med ångest för de saker jag inte gjorde, istället för att hinna uppskatta allt det roliga med att vara skötare. När min fina sköthäst Gossip, en häst som faktiskt fick mig att hitta engagemanget med sin fina personlighet, dog för något år sen beslutade jag mig för att sluta vara skötare och det har jag trivts med sen dess.

Jaha, nu verkar det som om nästan alla andra har presenterat sig så det är väl dags för mig också!