Det finns såklart många hästögonblick jag minns, men det finns ett jag kom att tänka på direkt. I somras när jag red Chila på andra dressyspasset i paddocken gick det så himla bra! Det var verkligen den här perfekta känslan som man får så himla sällan, när allt bara funkar. När hästen lyder minsta lilla hjälp och allt går precis som man vill, det är verkligen underbart. Det är ju de ögonblicken man lever på, när det så ofta annars inte känns bra. Fina Chila! Har aldrig upplevt den känslan så fullt ut på någon annan häst förut, så det betyder mycket för mig. När allt går dåligt och det känns som om kommunikationen med hästen har nått botten, då räcker det att jag tänker på det där dressyrpasset för att få hoppet tillbaka. Allt går, man måste bara kämpa och ha tålamod.